Biografen – Hangös sorgebarn n:o 1.

 

Sedan återflyttningen till Hangö begynte på vintern 1942 har mycket gjorts och mycket fåtts till stånd för att få livet att så småningom gå i de „gamla gängorna”, d. v. s. att få till stånd det fredstida gamla propra Hangö.
 
Men på ett område har tiden stått stilla och det gäller biografen i Hangö. Man och man emellan har man frågat sig när något skall göras för att man skall få gå pa en tidsenlig bio i Hangö. Under denna uppbyggnadstid har det inte bjudits på så många tillfällen till förströelse i Hangö, varför man har tytt sig till den s.k. biograf, som funnits pa orten. Man har i det längsta försökt överse med bristerna och givit sig till tåls och hoppats på att även här så småningom en ändring till det bättre skulle ske, men man har fått vänta förgäves.
 
I den lilla grannstaden Ekenäs har det funnits två tidsenliga biografer, av vilka den ena varit av högsta klass. Mitt under brinnande krig har man utökat antalet med ytterligare en, visserligen liten men dock fyllande nutida anspråk. För Hangös vidkommande har emellertid intet gjorts. Här har man installerat en biografmaskin i en lokal, som byggdes till biograf en gång i tiden, då levande bilder kom till. Den dåtida bion nedlades dock och inrymdes i ett större och tidsenligare hus, som dock nu är förstört.
 
Sedan maskinen installerats och man radat upp några trästolar från anno dazumal och hängt en duk på väggen, kunde spektaklet börja. Publik fanns det ju. Soldater fanns det gott om och kritiklös ungdom, som saknade andra nöjen infann sig även och var nöjd med vad som bjöds. Den kräsna publiken ägnade man inte en tanke. Den, som ansåg sig för fin eller kräsen kunde hållas hemma, och det har otaliga gjort eller också rest på bio till Ekenäs. Man hade ju gott om publik dem förutan.
 
Gangster- och andra dussinfilmer började köras och affären gick bra. Man var nöjd. Tiden har gått och publik har funnits. Vad behövde man mera begära?
Taket läckte när det regnade och vattnet flöt i strömmar längs väggarna. På vintern eldades inte - kanske sparsamt nagon gang - ty man hade ju publiken som värmde upp lokalen så småningom. Biljetterna kostade 15:- trots det. I Ekenäs o. Karis sitter man pa fina biografer för 12:-.
 
Den publik man såg på fru Nilssons för småstadsför-hållanden goda biograf har man ej sett mycket av på denna bio. Men fru Nilsson skötte sin bio. Hon bjöd i regel på de bästa filmerna, som kom till vårt land. Det var o r d n i n g på hennes bio. Hon gjorde förbättringar allt efter som utvecklingen slued framåt. Hon ville bjuda sin publik endast det bästa. Det är säkert många i Hangö, som önskar henne tillbaka och hoppas hon verkligen skall komma igen.
 
Men det heter ju att man inte skall klanka och klaga, man skall vara nöjd och belåten med det man har, då krig och örlig rasar i världen. Ja - man har varit nöjd och försökt överse med bristerna, och rest till Ekenäs på bio, när man blivit för förtvivlad över hemstadens bio.
 
Men engång måste sinnet rinna över - och det hände måndagkväll då en god film för en gångs skull gavs. Biljetter beställdes per telefon kl. 17.15 till före-ställningen kl. 18. Tio före kommer man för att lösa ut biljetten men finner en större grupp människor framför biljettluckan.
 
Tiden led och klockan slog 18. Huvudfilmen började rulla över duken. Förfilm bestods inte. Fortfarande mycket folk framför biljettluckan som skulle ha biljetter bade till föreställningarna kl. 18 och 20. Man frågar sig, kunde man inte först se till att alla har fått sina biljetter och intagit sina platser då ju filmen i brist på förfilm var slut redan 19.25.
 
Man kommer in i den mörka biolokalen. Ingen finnes till hands som visar platser med tillhjälp av ficklampa. Man söker och trevar och stör den övriga publiken så att man nästan blir förtvivlad. Slutligen finner man sin plats. När man finner stolen, gar sitsen ej att fälla ner trots det brutalaste våld. Vad skall man göra, skall man stå eller sätta sig på golvet. Stolen var sönder och at den kunde intet göras. För att inte störa de bakomsittande sjunker man i förtvivlan på knä. Mycket av filmen har redan rullat över duken. Man biter ihop tänderna och försöker härda ut. Småningom domna benen, man stiger upp, lokalen är fullsatt, och inte kan man stå där mitt i salen. Man gar och ställer sig längst bakom och försöker vara nöjd. Filmen är slut och slut och förbi är man själv. Man vandrar hemåt i regnet trött och förargad och man kan ej undgå att tänka: är bion i Hangö verkligen till för att endast med minsta möjliga medel nå bästa ekonomiska resultat? Till annan slutsats kommer man inte.
Men kriget tar väl slut så man får fortsätta att hoppas och bida - och tänka: Kanske den n y a bion i Hangö hör till fredens välsignelse.
Biografbesökare. 5.10 1944