Biografmaskinist Birger Mattsson

 

Det var omkring 1930 jag gick till biografföreståndare Albert Romberg på bio Olympia för att fråga om jag skulle få lära mig till biografmaskinist. Jag var väl en 17 - 18 år då.
"Jo", sade Romberg, "om du är intresserad, så går det bra."
Efter det tog jag kontakt med maskinisten och på det sättet började det. Det var ju rätt så enkla funderingar den tiden i och med att det till största delen var fråga om stumfilmer.
Jag började vara på biografen på kvällarna för att se och lära och så småningom kunde jag det viktigaste.
När ljudfilmerna kom behövde vi en ljudprojektor, som vi skruvade fast i maskinen. En förstärkare behövdes också, men det var nog inte alltför häva saker. Det var likström den tiden, så det gick bra att reglera hastigheten på filmen. När det visades ljudfilm, skulle hastigheten på filmen var 24 bilder i sekunden, men när vi körde stumfilmer var det bara 16 bilder i sekunden. För att klara av de olika hastigheterna på filmen,, använde vi en mätare, som visade bildhastigheten. Det var viktigt därför att vi ofta körde flere filmer efter varandra och den ena kunde vara stumfilm och den andra ljudfilm. Filmerna var ganska korta. Förevisningstiden för en föreställning var i alla fall totalt mellan 1,5 och 2 timmar.
Sista föreställningen för kvällen var alltid litet extra under stumfilmens tid. När folket hade kommit in i salongen och filmen började, ökade vi ofta på filmhastigheten för att komma fortare hem. Det var ju lätt att reglera med likström. Vi körde upp till 30 bilder per sekund ibland. Människorna på filmduken trippade iväg med en väldig fart och publiken hade roligt. På det sättet kunde vi avsluta den sista föreställningen 15 - 20 minuter tidigare än annars. Det var Olavi Levälä som var egentlig biografmaskinist då och som lärde mig att sköta filmprojektorn.
 
Några år senare köpte Nilsson, som ägde Olympia, en biograf till i Hangö. Den hette Rialto och då Olavi Levälä blev maskinist där, så var det meningen att jag skulle sköta Olympia. Men jag gick i skolan och inte hade jag maskinskötarkort heller, så det ordnades med tillfälligt tillstånd från polisen. Biografföreståndare Romberg blev ansvarig för arbetet.
Det var mycket dåliga filmkvaliteter på den tiden. De brast ofta och det hände också att de fattade eld. Det kunde också lossna bitar av filmen, som sedan fastnade i bildporten på projektorn. När biten stannade i bildporten, tog den eld och började brinna. Elden kunde slå långt ut från projektorn några ögonblick innan biten hade brunnit upp och det gällde att följa med så att det inte tog eld i filmrullen. Om det lossnade små bitar från filmen var det inte så farligt. Då futtade det bara till och så var det förbi.
Värre var det om filmen brast och det slog eld ordentligt. Då var det bråttom att riva av filmen som brann. Det gällde att få av filmen i övre kassetten, så att den inte matade ut mera film. Alit som kom ut tog genast eld. Man hade nog många gånger brasa i projektorn.
Publiken visste oftast ingenting, för det fanns luckor som slog för ut mot salongen. Det var så ordnat, att om filmen brast och tog eld, slog luckorna för. Det var bara att dra ändan av filmen fram och klippa av där det hade brustit eller brunnit och lappa ihop med den andra filmändan. Sedan drog jag luckorna upp igen och föreställningen kunde fortsätta. Om det hade bildats beck på skenorna måste de också först putsas.
Om vi hade nya filmer att visa, användes inte metallskenan i projektorn, utan då använde vi sammetsskenor.
 
På grund av eldfaran var det strängt förbjudet att röka i maskinrummet. Vi hade en stor vattenpyts i beredskap ifall det skulle börja brinna. Det var den tiden, då filmerna var eldfarliga. Det gällde att vara på sin vakt och inte stå och soya, för genast som filmen brast, måste man vara beredd vid maskinen, annars var en eldsvåda uppenbar. Det gällde att slå luckan på direkt då filmen brast för att hindra en eldsvåda.
Det, att det då och då blev eld i filmen var ändå inte så farligt och det mesta som brann för mig någon gång var kanske ett par meter film. Oftast hann jag riva av filmen innan någon större skada hade skett. Det var värst då man stod och spolade filmen för hand medan en annan film gick i projektorn. Hände det någonting då, kunde man bli sen med att stänga luckan.
Normalt gick projektorn med likström, men det kunde också hända, att drivremmen brast och under stumfilmsperioden återstod då bara att börja veva för hand. Oftast kom vaktmästarn till hjälp och medan han lappade remmen, vevade jag filmen framåt. Dagens filmer är inte eldfarliga och inte brister de heller så lätt. Dagens filmprojektorer är så fina, att de kör filmen jämnt utan knyckar. I dag är det så, att om filmen brister, slås ljudet bort och luckan för hell automatiskt. Förr var det annat. Då fick man nog vara på sin vakt.
 
Jag minns en gång när jag körde film på Rialto och filmen brast. Det var under kriget och vi hade fullt hus. Jag stod och spolade när elden mitt i alit slog ut från maskinen. Jag var tvungen att riva ut ganska mycket film innan jag fick av den. Luckan slog underligt nog inte ner och filmen slog omkring bländaren. Bländaren var framför då den tiden. Det blev en springa öppen ut till salen när luckan inte slog ner och folket på läktaren strax utanför såg att det brann i maskinrummet. Det höll på att bli panik i salongen då. Folk ropade och skrek och tänkte hoppa ner från läktaren.
Jag tog det i alla fall lugnt och började ordna med eldsvådan. En filmbit föll också ner i matarkassetten och brann där, men gallret höll och asbesten i kassetten höll elden på utsidan.
När jag slutligen fick elden släckt och filmen lappad, öppnade jag luckan helt igen och och gick ner i salongen och sade att filmen fortsätter. Många hade sprungit ut från salongen, men de kom tillbaka när de hörde att elden var släckt. Litet grå var nog bilden resten av kvällen för det hade kommit rök in i objektivet. Det var fyra linser inne i objektivet och följande dag fick jag plocka sönder hela objektivet och tvätta det med denaturerad sprit. På kvällen var sedan alit som vanligt igen.
 
Det gällde att kunna plocka med allt och det hade vi fått lära oss i maskinistskolan i Helsingfors. Skolan gick jag 1933.
Vi måste provköra när vi kom dit och så valdes det ut vilka som fick komma till kursen eller skolan. Vi var 28 stycken när jag gick i maskinistskolan. Fern av oss var svenskatalande. Från Hangö var förutom jag själy också Alfons Strandberg. Vi var två veckor i skolan och det var tenter hela tiden. Vi började på morgonen och slutade på eftermiddagen vid fyra - fem tiden. Vi höll till i hörnet av Mikaelsgatan och Kaisaniemigatan alldeles nära järnvägsstationen.
Av hela kursen var det bara 8 - 9 som klarade proven och tenterna. Fyra svenska pojkar fick maskinistkörkortet och en fick villkor. Man fick ha högst tre minustecken, annars var det förkylt. Själv hade jag bara ett minustecken och klarade kursen. Det gällde projektorkunskap och så skulle vi också behärska elteknik och till och med måste vi veta hur man bygger en biograf. Det var nog kinkigt. Det gällde bland annat att veta hur tjocka maskinrummets väggar i en biograf skulle vara och mera i den stilen. Dörrbelysningar, maskinluckornas storlek och mycket annat skulle vi känna till.
 
De populäraste filmerna förr var Fyrtornet och släpvagnen, Buster Keaton, Harold Lloyd, Charlie Chaplin och så deckarfilmerna. De var oftast seriefilmer som hade flere delar. När de Mr filmerna visades hade vi alltid fullt hus. Edvard Persson gick också bra.
Förr var det alltid granskning av bioprojektorerna. Det hände en gång i året och då bestämdes kvaliteten på maskinen. Om den inte fyllde måttet, så fick man inte köra nya filmer med projektorn. Då fick man bara ta in äldre filmer.
En gång före kriget fick vi en ny film till Hangö. Den hette Tre små grisar. När jag spolade filmen på rullar, märkte jag, att det var en rispa på filmen. Det här berättade jag för Levälä redan innan vi hade visat filmen första gången. Rispan fanns över hela filmen, från början till slut.
 
När filmen skickades till filmbolaget från Hangö, kom det efter en tid bud till Olympia, att vi hade kört rispa i filmen. Vi nekade till det och Romberg förde vår talan. Det kom i alla fall en granskare från Helsingfors och han hade filmbitar med för att kunna jämföra vems felet var. Han lade filmslingorna i vår maskin och kunde då konstatera, att rispan inte hade kommit från vår maskin i Hangö. Det måste alltså ha varit någon före oss som hade åstadkommit rispan i den nya filmen. Filmen hade varit i åtminstone Kotka och Helsingfors före Hangö.
 
Om Olympia hade fått felet, hade vi fått betala hela kalaset. De var nog kinkiga med filmerna den tiden.
Förr fanns det också s.k. magnetiska filmer. Ja, de fanns efter kriget ännu också. Då behövdes en apparat som tog magnetismen bort fråil filmrullen. Också transportrullen och ryckrullen måste bytas. Annars körde man sönder de magnetiska filmerna.
Ljudsidan var också intressant förr. Under stumfilmstiden var det vanligtvis någon som spelade ett piano framme i salongen bakom ett shank. Fiol användes också. I maskinrummet var det tyst med undantag för maskinsurret.
Den första ljudfilmen som kom hade ljudet på en grammofonskiva. Jag körde inte med de apparaterna, men jag har nog sett hur de fungerade. Det var liksom en gryta med olja och at. lade man plattan på. När man lade in filmen skulle den passas in med starttecknen. Det var också viktigt att hitta rätt startpunkt på plattan.
Besvärligast var det när filmen brast för då stämde inte ljudet och filmen mera ihop. Man visste ju inte då mera var man skulle placera stiftet på plattan.
För att komma så nära som möjligt glide det att räkna hur många bildrutor man tog bort när filmen skarvades. Efter det måste man limma fast en lika lång svart fitmremsa för att ljudet och handlingen igen skulle hitta rätt. Annars blev ljudet efter.
 
Här i Hangö körde jag filmer också under krigstiden efter det att vi hade återtagit Hangö. Efter vissa om och men blev jag kommenderad till pionjärkompaniet i Hangö med uppgift att sätta biografen i gång.
För de tyska trupper, som var här, hade jag två föreställningar varje dag förutom söndagar. De hade tre timmars filmer. De var dessutom ocensurerade, så det var nog prima saker många gånger. Jag körde också filmer för vår egen mititär och sedan för allmänheten på kvällen. Jag började 9 - 10-tiden på förmiddagen och höll på till 10 - 11 och 12 på natten. Jag kunde nog filmerna nästan utantill. Filmerna kördes en hel vecka i gången. Ibland kördes samma filmer i två veckor.
De tyska trupperna kom alltid marscherande från förläggningen på Tulludden till biograf Rialto här i staden. Senare byggde de åt sig en egen biograf på Tulludden. Jag var nog där också ett par gånger. Det var en stor biograf som drog omkring 500 personer. Det var en träbyggnad.
Jag försökte senare köpa biografen på Tulludden, men när tyskarna for härifrån, gick det inte mera att förhandla om den. Jag hade tänkt ta ner den och bygga upp den på nytt närmare centrum.
För det mesta skötte jag i alla fall maskinistjobbet på Rialto. Vi hade inte
någon filmduk i början, utan vi målade väggen vit med en svart ram runt. Så småningom fick vi också filmduk hit och snart hade vi också dubbla projektorer.
Biografen var enda nöjet i Hangö 1943 - 1944. Man fick ju inte dansa i Hangö då. Det var förbjudet. Men nog hade vi i alla fall dans på biografen på nätterna efter den sista föreställningen.
Vi dansade nere i salongen framför tavlan eller filmduken. Det var mest egna bekanta och roligt var det. Vi hade grammofonskivor som vi spelade via förstärkaren och högtalaren.
Det var inte lovligt att dansa då, så vi hade alltid en som stod på vakt och som gav tecken om någon patrull närmade sig. Då var vi kvicka med att dra i huvudströmbrytaren och allt var tyst och mörkt på ett ögonblick. Det var till att vara uppfinningsrik.
 
Maskinistrummet på biografema i Hangö har nog egentligen varit nästan som ett andra hem för mig. På dagen körde jag lastbil och på kvällar och veckoslut körde jag biografernas filmprojektorer. Jag började med det omkring 1930 och ännu in på 1980-talet kunde det hända att jag körde filmer någon gång. Det var om det behövdes vikarie för den ordinarie maskinisten. I dag är det fina maskiner på Olympia med stereoljud och all automatik man kan tänka sig. Filmduken blev bredare på 1950-talet di cinemascope-filmer började visas och med stereoljud fir man fram nästan vilka effekter man vill. I dag är det tryggt att vara biografmaskinist. Annat var det förr. Då kunde det lätt futta till och
börja brinna. Själv har jag i alla fall klarat det hela utan större besvärligheter. Jag har fått uppleva stumfilmen och ljudfilmen och efter vidfilmen också stereoljudet.
 
Berättat för Tommy Karlsson 16.01 1990.
Vi minns Hangö III 1991