Biografteatrar Birger Hagström

 

Om jag går tillbaka så långt, att vi talar o m det som after sekelskiftet kan betecknas som bio, men som inte hade alltför mycket gemensamt med dagens biografteatrar, så blir årtalet för Hangös del 1906. Den första föreställningen arrangerades på Societetshuset under rubriken "Sjungande och talande bilder". Filmen bade före den kom till Hangö visats på cirkusmanegen i Helsingfors. Några egna personliga minnen från den tiden har jag inte, då jag 1906 var bara tre år gammal. Jag har i alla fall forskat litet kring Hangös biografteater också från tiden före min far byggde biografteatern vid Berggatan 21.
 
En av de första verkliga biograferna i Hangö fanns vid Berggatan 7 i det bus, där. Hangö Sport verkar i dag. Den biografen hette "Världen Runt". Jag kommer ihåg, att jag var ganska liten då jag besökte den bion första gången. Salen var långsmal och man satt p8 släta bänkar. Bion var nog en upplevelse den tiden. Bänkarna för oss barn var släta och rödmålade. Filmprojektorn förde oljud, som bra hördes i salen, men det brydde sig ingen om. Längre bak i salen fanns stolar att sitta på för de äldre. Ingången till bion var nära den plats där porten till gården finns i dag. Själva biografsalens golv lutade en aning så att de, som satt Längre bak också bade möjlighet att se förevisningen. I salen fanns också ett fortepiano, ett mekaniskt spelverk. Det fungerade med hjälp av pappersrullar med hål och tuft som trampades fram med pedaler. De ihåliga pappersrullorna kunde bytas ut och på det sättet kunde pianot spela nya melodier.
 
Otroligt nog, så fanns det väldigt många biografteatrar i Hangö den tiden. "Världen Runt" var en, och så fanns "Tivoli" och en som hette "Imatra". Biograferna bytte ofta namn då de bytte ägare och ägarbyte skedde ganska ofta.
 
1908 fanns "Världen Runt" på Berggatan 7 och så "Hangö Biografteater" på Järnvägsgatan 8. Åtminstone en H. Mandell ägde biograf i Hangö den tiden.
 
1910 fanns det en biograf på "Havis" också. Havspaviljongen där restaurang Regatta finns i dag. Jag minns, att jag besökte den bion. De annonserade stort och hade bland annat hornmusik. Det rymdes 150 personer i den biografen. Det var filmer om kejsar Franz Josefs 80-års dag och liknande som visades. Det var främst filmer av journaltyp. Seriefilmer visades också. Det var i alla fall frågan om stumfilmer, som ackompanjerades av piano alter hornorkester och ibland orkester.
 
År '1911 fanns här biografen "Helikon" samt biografen på "Havis". Dethär året hade biografen på Berggatan 7 bytt namn från "Världen Runt" till "Imatra". Biografen "Helikon" fanns vid Järnvägsgatan 8 och det betyder, att det var samma biograf, som året innan hette "Hangö Biografteater".
 
Om vi ännu går tillbaka till 1910, så inträffade det en intressant sak. Det kom ett plakat från Skolöverstyrelsen den 31 december om att programmen som förevisades hade en direkt skadlig inverkan på ungdomens fantasiliv och moral. Då redan predikade de om sådant.
"Helikon", som 1911 fanns vid Järnvägsgatan 8, flyttade 1913 till Berggatan 7. Här har det troligtvis igen varit frågan om ägarbyte med följd att biografen också bytte namn. Detta skedde väldigt ofta de här Åren. Den biograf, som fortsatte vid Järnvägsgatan 8, erhöll i samma veva namnet "Tivoli". Biograferna var ofta de samma, men de bytte namn i samband med ägarbyten. Det hela känns väldigt råddigt så här i efterskott.
1913 annonserar "Helikon", att man har nya musikstycken till det elektriska pianot i den välskötta salongen. Då visade "Tivoli" ett skådespel som hette "När kärleken dödar" och en skämtbild med namnet "De förhäxade galoscherna". "Helikon" hade samtidigt filmen "Mannen med kappan". En annan film som jag minns från den tiden, vår "Rösten i luren". Det var vanligt, att filmerna, precis som i dag, skulle ha ett lockande namn.
Från 1914 fram till 1918 var det sedan ganska lugnt på filmfronten i Hangö vad jag minns. 1914 började ju världskriget och då blev det mörkläggning och tidvis utegångsförbud i Hangö. Tiderna var oroliga och folk fick annat att tänka på.
 
Far hade 1910 skaffat sig en villa på Villagatan och vi bodde där i omkring tio år. Sedan köpte han av August Forsström Berggatan 11, där Forsström hade en skoaffär. Han köpte Berggatan 11 tillsammans med en borgåbo vid namn Jansson. De hade för mening att där uppföra en stor och tidsenlig biografteater. Biografen var klar 1919 och fick namnet "Nya Biografteatern". Byggnaden är ju uppförd av den tidens moderna tegel. Lean-tegel med luftspalter. Samma byggnad finns kvar ännu i dag. Salongen där "Olympia" i dag verkar är den samma, men golvet har höjts sedan 1919. Golvet är mera sluttande nu. 1919 fanns det en läktare i salongen.
Då var det fortfarande frågan om stumfilmer. De talande filmerna kom först senare.
 
Min far var affärsman och det var nog orsaken till att han gav sig i kast med en biograf. Före han byggde den nya biografen vid Berggatan 11 hade han biografen "Tivoli" vid Berggatan 7 från 1911. Min far hette Hugo Ferdinand Hagström och han hade redan länge haft uraffär vid Berggatan 
15 - 17 bredvid Axel Liljefors' köttaffär. Där fanns också kemikaliehandel Persson och guldsmed Fältmarsch och andra. Där skulle min bror och jag också lära oss urmakaryrket. Vi fick putsa väckarklockor och sådant.
 
När det sedan gäller biografen, så tror jag, att det var borgåbon Jansson, som fick min far att tro, att det skulle löna sig med att uppföra en större och modernare bio i Hangö.
När biografen inledde verksamheten var jag mycket i maskinrummet och skötte filmprojektorn. Detta trots att jag nog ännu då gick i skola. Jag var flere gånger till rektor Roos för att be om ledigt när den gamla projektorn av märket Empathe krånglade. Och gärna tog jag ledigt från skolan. Det gjorde ju de fiesta om det bara var möjligt. På min lediga tid reparerade jag sedan projektorn så att den var i skick till kvällen. Biografen hade vi så länge min far
levde, men efter hans död såldes bion till en Nilsson från Åbo. Biografen sköttes sedan i många år av en Romberg, trots att den ägdes av Nilsson.
 
Min mor kom efter det över biografen som fanns där Forumhuset finns i dag. Den biografen hette "Rialto". Den biografen hade tidigare haft namnet "Helikon". Det var en Forsman, som sålde biografen vid Järnvägsgatan 22 till min mor. Forsman var en rolig människa. Han stod alltid vid porten till biografen och försökte få folk att komma in och se p8 filmerna.
Den tiden, när jag som pojke skötte projektorn vid Berggatan 11, så hade vi bara en projektor. Det betydde, att när filmrullen var slut, så blev det en paus för byte av filmrulle. Rullen var ju inte stor den tiden. Där fanns kanske 600 m film på den eller så. Nu är ju rullarna betydligt större.
När sedan ljudfilmen kom, så hade den också sina problem. Ljudet fanns inspelat på en platta, som hade en diameter p8 ca 50 cm. På plattan fanns ett märke och på filmen fanns motsvarande märke och det gällde att passa ihop så att ljud och bild stämde. Plattan var tjock och tung för att kunna hålla jämn hastighet, som passade ihop med rörelserna på filmen.
 
Jag minns så väl den gången vi hade en film med namnet "På västfronten intet nytt". I filmen sköts det bland annat med kanoner och när skotten small, så hoppade stiftet ur skåran på ljudskivan. Då gällde det att placera pickupen och stiftet på rätt plats genom att titta i gluggen mot filmduken och få ljudet att passa med bilden. Det var nog litet förargligt många gånger.
Så småningom kom sådåna filmer, där ljudet fanns på själva filmremsan. Jag arbetade p8 Manners Mekaniska Verkstad då och jag minns, att jag tillsammans med ingenjör Pettersson byggde och svarvade rullar, som behövdes för filmljudet. Dethär var p8 1920-talet.
Premiären p8 "Nya Biografteatern" hölls den 30 december 1919. Det året under julen flyttades maskineriet över från "Tivoli" vid Berggatan 7 till "Nya Biografteatern" vid Berggatan 11. Det hette då, att "Tivoli" öppnades i ny gestalt och med nytt namn. Premiärfilm var en svensk med namnet "Ingmarssönerna". Följande film var en spännande seriefilm, "Greven av Monte Christo".
Filmerna förr var mycket eldfarliga och det kunde hända, att det tog eld i filmen någon gång. Några större tillbud minns jag i alla fall inte att det skulle ha inträffat. Litet rökutvckling på läktaren eller så, men någon panik bland publiken blev det nog aldrig. Oftare hände det, att filmen brast mitt under en förevisning och då måste filmen lyftas bort från projektorn och placeras p8 ett klippbord, där skarvarna gjordes raka och rena. Filmändarna fogades samman med isättika, vill jag minnas. Isättikan löste upp filmen en aning och fick ändarna att fastna i varandra. Vid de här tillfällena blev nog publiken otålig och bdrjade stampa och vissla, men de lugnade sig snabbt när filmen kom igång igen.
 
När ljudfilmen kom till Finland, så var vi i Hangö en av de första biograferna, som inledde visning av ljudfilm där pianisten och orkestern nere i salongen byttes mot en högtalare bakom filmduken.
En av våra filmpianister i Hangö fram till ljudfilmens ankomst, var en rysk emigrant, som hade blivit kvar i Hangö. Han hette Chram och han var redan en gammal man. Han kunde spela musik, som passade ihop med händelserna på filmen.
En annan, som ofta spelade musik vid stumfilmerna i Hangö, var Väinö Rehn. Han spelade fiol och en kvinna vid namn Kerttu Raatikainen spelade piano. De hade ofta fått se filmen på förhand för att kunna veta vad filmen handlade om. De spelade p8 "Rialto" vid Järnvägsgatan 22.
Det fanns inte någon värmeledning i salongen förr. För att få värme så hade vi en stor bytta med sågspån. Byttan var ca en meter i diameter och i mitten lade man ett jörnrör och sedan packade man sågspånet omkring. Efter det så tände man på så att elden gick genom hålet. Man tog nämligen bort järnröret och det brann sakta i det hål, som röret lämnade efter sig. Om sågspånet packades oförsiktigt, så kunde det hända, att det föll sågspån ner i hålet och då sade det "puff" och började ryka något alldeles förskräckligt. Det hade nog sina dåliga sidor med den typen av värme-element. Vi hade stora luckor i taket som vid behov kunde öppnas och den vägen fick vi ut röken. Dethär var vid "Nya Biografteatern" vid Berggatan 11.
 
Kallt var det nog många gånger i salen, men folk var i allmänhet nöjda. Det var varmare på läktaren, men där hördes ä andra sidan maskinljudet ganska tydligt.
Filmerna kom till Hangö med tåget och många gånger i sista minuten. Jag minns, att en Heinström, som sedan flyttade till Karis, ofta hjälpte oss med att få ut filmen från stationen. Heinström arbetade på järnvägen.
 
Min mor satt i kassan på Rialto så länge vi hade den biografen fram till det att vi flyttade till Helsingfors. Det var i mitten av 1920-talet. Min bror öppnade sedan bio i Helsingfors. Det var på den plats biografen "Gloria" finns i dag. Då hette den "Mäss-Kino". Sammanlagt hade vi 4 - 5 biografer i Helsingfors. Bland annat hade vi "Bio Athena" och en ny biograf, som hette "Rio". Jag minns, att jag en gång satt nätterna igenom för att skriva texten till en film om könssjukdomar. Texten skulle filmas och sättas på filmen och det var bråttom för publiken kom i massor.
Ryska filmer hade vi också. De var ju inte så vanliga då, men jag minns, att vi hade filmen "Den syndfulla byn". Den filmen kom också Mannerheim för att se. En annan rysk film var "När balalajkan sjunger", som gick på "Bio Athena". Den gick flera månader och vi hade en 7-manna balalajkaorkester att spela i salongen då. Så hade vi också "Bio Union", men där inträffade en stor brand, så där måste vi sluta med verksamheten. I Berghäll hade vi också en bio, vars namn jag inte mera minns. Vi hade också en filmuthyrningsbyrå. 
Berättat för Tommy Karlsson 1988
Vi minns Hangö I 1988