HANGÖ FILMFESTIVAL 2026 – FÖRBASKADE ARTISTER!
Av alla konstnärer är de mest förbannade de som inte ser konsten som ett val, utan drivs av en inre nödvändighet att skapa. För en utomstående kan det vara svårt att förstå varför någon varje dag måste smeka silverlindade strängar av tarm med tagel från en hästsvans. Eller varför någon måste forma aforistiska gestalter ur hundratals och åter hundratals stockar. Eller varför någon plågas av behovet att tillägna sig en annan människas karaktär, kroppsspråk och sätt att tala så fullständigt att publiken köper förvandlingen med hull och hår. Ännu svårare kan det vara att förstå att om dessa människor inte följde sina märkliga kallelser, skulle de kanske själva sönderfalla eller förstöra något annat i oåterkalleligt skick.
Den förbannade konstnärens öde fångas väl i Ludwig Wittgensteins svar till sin syster Hermine, som inte kunde förstå varför hennes högt aktade filosofbror avstod från en betydande del av sitt arv
och tog arbete som folkskollärare i en avlägsen landsbygd. Ludwig skrev: ”Du påminner om någon som tittar ut genom ett stängt fönster och ser en förbipasserande göra obegripliga rörelser. Han
vet inte vilken storm som rasar där ute och att den människan kanske bara med svårighet lyckas hålla sig upprätt.” *
De förbannade konstnärerna anpassar sig inte till normerna, eftersom någonting inom dem kräver mer av dem själva, och gör det hårdare, än lagar och samhällen. Särskilt förbannade är de i stater där enögda härskare tänker: ”Nationen, det är jag.” Även om ingen egentligen tror på detta beordras varje medborgare att bete sig som om det vore sant. När Ryssland invaderade Ukraina antogs samma tankesätt även i västvärlden: som om ryssar endast hade sina härskares hjärnor. Kurser i ryska lades ned, samarbeten avbröts och kontakter kapades. Som om det ryska språket, deras vetenskap och deras kulturarv hade blivit besmittade och förvandlats till bärare av en farlig sjukdom. För att bota denna sjukdom skulle det motsatta behövas: fler språkkurser, fler oberoende medier, mer samarbete och mer dialog, så att den splittrade oppositionen kunde samla sina krafter. Europa har tidigare fungerat som en megafon för den ryska intelligentsian. Deras röster, ord ochhandlingar är precisionsvapen som förtjänar större investeringar än förstörelseindustrin.
Vad tänker då ryssarna? Enligt den metodologiskt mångsidiga Chronicles-undersökningen har andelen som stöder respektive motsätter sig kriget legat relativt stabil kring 10–15 procent vardera.** Resten, omkring 70–80 procent av befolkningen, undviker att ta ställning eftersom det viktigaste för dem är den egna och familjens försörjning. De förbannade konstnärerna tiger däremot inte, utan tynar bort i fängelser och mentalsjukhus. De flesta av dem är fördömda både i sitt hemland och utomlands enbart på grund av sin ryskhet.
Mästerregissören Kirill Serebrennikov hör till de lyckligt lottade i den meningen att han har tillåtits fortsätta sitt arbete i Europa. I Ryssland är hans verk svartlistade, och hans situation där förbättras knappast av att hans mor är ukrainska, hans far judisk och att han själv öppet är homosexuell. Serebrennikovs film Sommaren (Leto, 2018), som tidigare visats på Hangö filmfestival, nådde internationell framgång. I år visar vi två av hans filmer, varav den ena handlar om en kompositör och den andra om en serietecknare.
Bland de ukrainska konstnärerna möter vi Ivan Prikhodko, en naturkraft till folkkonstnär vars hembygd i dag lever under ett helt annat slags hot än år 2021, då Andrii Lysetskyis sagolikt vackra film färdigställdes.
Hurdana drömmar frambringar ett totalitärt samhälle? Kanerva Cederströms dokumentärfilm utforskar anteckningar om berlinarnas drömmar från 1930-talet. Dessutom ser vi tre av Cederströms konstnärsporträtt, varav ett är den alldeles nya Maalarin albumista (2026).
Festivalprogrammet erbjuder ett mångsidigt urval av fiktion, drama och dokumentärer om konstnärer inom olika områden, både välkända och mindre kända. De flesta av dem är eller var motvallsfigurer, eremiter, svarta får, fångar i sin egen berömmelse eller välsignade särlingar som vann uppskattning trots att de var annorlunda. Bland dem finns poeterna Helvi Juvonen, K. A. Tavaststjerna och Mirkka Rekola, kompositörerna Tjajkovskij och Barbara Strozzi, bildkonstnärerna Jori Kalliola, Hilma af Klint, Eva Cederström och Per Kirkeby samt Markku Pennanen, som behärskade alla dessa konstformer men som upptäckts först nyligen.
Levande, skapande konstnärer möter publiken under lördagskvällens program, då författaren Laura Lindstedt läser utdrag ur sin kommande roman, bildkonstnären Aura Hakuris målningar ses på vita duken, och Adrian Sundberg skapar ljudlandskap på plats. På Kinokonserten visas stumfilmsepokens klassiker Efter döden (1915) av den ryske magikern Jevgenij Bauer, ackompanjerad av sångerskan och multi-instrumentalisten Anneliina Rif, specialiserad på medeltida musik.
Som avslutande höjdpunkt på festivalen hade vi hoppats kunna visa den sovjetiska filmpärlan, den passionerat romantiska tragikomedin Moskva, min älskade (Moskva, ljubov moja, Aleksandr Mitta, 1974). Tyvärr fick vi inte med den i programmet, men vi rekommenderar varmt att se den på YouTube. Filmen förenar teknisk virtuositet på högsta nivå med överraskande tempoväxlingar, karisma, en känsloladdad kärlekshistoria, oförutsägbara vändningar och tankeväckande sprickor i fasaden. Dess ögonblick av sorg och lycka, fyllda av balett, skulptur, arkitektur och livsglädje, blir än mer vemodiga av att Moskva, min älskade vädjar för världsfred ur ett perspektiv som skiljer sig markant från det vi på senare tider vant oss vid att höra från ledarna för dagens kärnvapenmakter.
Välkommen på filmfestival!
Sampsa Laurinen
* Wolfram Eilenberger: Taikurien aika – filosofian suuri vuosikymmen 1919–1929, finsk övers. Tommi Uschanov, Siltala 2019, s. 78.
** Irina Garina: ”Vain Putin voi lopettaa sodan”, Novaja Gazeta Europe 26.12.2015, finsk övers. Marjo Mustonen, Le Monde diplomatique 2/2026, s. 21.
I samarbete
Hangö filmfestivals ansvariga arrangör är Olympias vänner rf.